Ja, Sveriges kunskapssyn är förlegad – men vi behöver mer än STEAM

”Sveriges kunskapssyn är förlegad – vi kommer att bli omsprungna”, skriver Lars Strannegård på DN Debatt. Han belyser det faktum att om Sverige ska trygga sin framtida konkurrenskraft räcker det inte att investera i naturvetenskap och teknik. Forsknings- och utbildningspolitiken måste i högre grad omfatta humaniora och samhällsvetenskap. Det är en insikt som delas av fler. Även Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien har efterlyst ett större fokus på A:et: konst, design, humaniora och samhällsvetenskap i regeringens STEM-strategi, som ska säkra Sveriges position som ett av världens främsta innovationsländer. Ulrika Lind, Henrik Bucht och Roger Norén på Piteå Science Park delar den uppfattningen, men menar att Sverige behöver mer än STEAM för att trygga framtida konkurrenskraft och inte ska missa det paradigmskifte vi är inne i.

Vi har i Sverige länge berättat historien om oss själva som innovationsnation genom ingenjörskonst, industribyggande och tekniska genombrott. Vi tenderar att glömma att det inte är hela berättelsen. Det finns också en annan berättelse, som vi sällan ger samma tyngd som IVA lyfter i sin nyligen publicerade essä ”De två A:na i STEAM”. Den handlar om att våra mest framgångsrika innovationer nästan alltid har vuxit fram i mötet mellan det tekniska och det mänskliga. IKEA säljer i grunden inte möbler, utan en idé om hur ett gott liv kan se ut: tillgängligt, genomtänkt och demokratiskt formgivet. Spotify blev inte globalt genom att enbart förstå teknik, utan genom att förstå musik som mänsklig erfarenhet: hur människor upptäcker, delar, minns och identifierar sig genom ljud. Volvos säkerhetsfilosofi är inte bara ingenjörskonst, utan också en humanistisk hållning: övertygelsen att teknikens uppgift ytterst är att skydda liv. Sveriges framgångar har aldrig enbart handlat om teknisk excellens.

Det är därför STEAM-begreppet har fått sådan tyngd internationellt. Genom att lägga till ett A till STEM för Arts, alltså konst, design, humaniora och samhällsvetenskap försöker man sätta ord på något som länge varit uppenbart i praktiken men svårare att få in i politiska strategier. Nämligen att de stora genombrotten uppstår i mötet mellan olika sätt att förstå världen. Men om vi nöjer oss med att tala om STEAM som en fråga om att lägga till ännu ett ämnesområde, riskerar vi att missa det verkliga paradigmskiftet som nu sker. Det handlar inte främst om att fler kunskapsfält ska samsas bredvid varandra utan om att gränserna dem emellan snart är helt irrelevanta.

Debatten om STEM och STEAM utgår ofta från att olika ämnen ska komplettera varandra. Men det synsättet bygger på en föreställning om att kunskap kan delas upp i avgränsade delar. Frågan handlar inte bara om att väga upp teknik med andra ämnen, eller om att skapa bättre balans mellan olika kunskapsfält. Den handlar om att synen på kunskap håller på att förändras. När artificiell intelligens på kort tid omformar både arbetsliv och utbildning blir de tekniska ämnenas ensidiga dominans allt svårare att försvara. I takt med att AI-tekniken blir mer tillgänglig ökar betydelsen av sådant som inte lika enkelt låter sig automatiseras: att förstå människor, tolka sammanhang, hantera osäkerhet, skapa mening och orientera sig i det komplexa. Det avgörande blir inte längre vad vi kan inom ett avgränsat fält, utan hur vi rör oss mellan fält, hur vi förstår det vi ser och hur vi omsätter förståelse i handling. Det är ett paradigmskifte i hela kunskapens natur.

Det är här vi behöver utveckla det som skulle kunna kallas samhällsförmåga: förmågan att hantera komplexitet utan givna svar, förstå hur tekniska, sociala och kulturella system hänger ihop, och fatta beslut under osäkerhet. Den förmågan växer fram i miljöer där olika perspektiv möts, där levda erfarenheter vägs tillsammans med data, där kreativitet och analys, samhällsförståelse och teknikutveckling inte hålls isär. Här blir kulturens roll avgörande, som en kunskapsform i sig. Den tränar vår förmåga att tolka, pröva, gestalta, hantera motsägelser och föreställa oss det som ännu inte finns. Den hjälper oss att förstå hur människor skapar mening, hur förändring upplevs, hur normer formas och hur framtider blir tänkbara. I en tid där svar allt oftare kan genereras automatiskt blir just dessa mänskliga förmågor avgörande.
På Piteå Science Park har vi länge arbetat med STEAM som utgångspunkt. Men vår erfarenhet är att det inte räcker att samla olika kompetenser runt samma bord. Det avgörande är hur de möts, och om människor och samhälle faktiskt är integrerade i själva processen. Det räcker inte med att teknikutveckling kompletteras i efterhand med ett mänskligt perspektiv. Det mänskliga perspektivet måste vara med från början, som en del av hur frågor formuleras, hur problem definieras och hur lösningar växer fram.

Det är därför vi nu strävar efter att utveckla en modell för kulturdriven samhällsutveckling, vilket vi utforskar på Acusticum i Piteå. För oss handlar det om att bygga miljöer där unga ges verkligt inflytande, där akademi, näringsliv och civilsamhälle samverkar över tid, och där olika kunskapsformer tillåts påverka varandra. Och där kultur används som en drivkraft för innovation och samhällsutveckling. Vi vill skapa en miljö där kunskap inte är något som enbart överförs eller tillämpas, utan som utvecklas tillsammans, i relation till andra människor och till de sammanhang där den ska få betydelse.

Internationellt finns tydliga tecken på att denna omställning redan är i gång. Strannegård lyfter hur MIT, världens mest framstående universitet inom ingenjörsvetenskap, nu också placerar sig i den absoluta världstoppen inom konst och humaniora. Stanford följer samma riktning. Även i Sillicon Valley har humaniora seglat upp på agendan med AI-jätten Anthropic i spetsen.

I det ljuset framstår Sveriges kunskapssyn som alltmer begränsad. Om vi vill fortsätta vara ett av världens mest innovativa länder behöver vi mer än STEAM förstått som ämnesbalans. Vi behöver en kulturdriven kunskapssyn som erkänner att förståelse, tolkning, skapande och kritisk reflektion är ett villkor för att innovation över huvud taget ska få genomslag i ett samhälle.

Det innebär en större förflyttning där utbildning går från att vara förberedelse till att utbildning blir deltagande. Vi rör oss från innovation som resultat till innovation som process. Kunskap ses inte längre som innehåll utan som relation. Det innebär också att vi måste ompröva hur vi värderar kompetens, hur vi bygger utbildningar och hur vi organiserar våra innovationsmiljöer. För om det i går handlade om att behärska ett område, handlar det i dag alltmer om att kunna röra sig mellan flera, utan att förlora riktning, omdöme eller ansvar.
Det är här Sveriges verkliga möjlighet finns. Vi har redan mycket av det som behövs: teknisk excellens, starka utbildningsinstitutioner, hög samhällstillit, en internationellt erkänd designtradition och en lång erfarenhet av samarbete mellan sektorer. Men vi saknar fortfarande en kunskapssyn som fullt ut förstår hur dessa styrkor hänger ihop. Vi saknar en nationell vision där det mänskliga perspektivet ses som kärnan i framtidens konkurrenskraft.

Om vi inte gör denna förflyttning riskerar vi att hålla fast vid ett system som byggdes för en annan tid. Då kommer vi inte bara att bli omsprungna därför att andra länder satsar mer på humaniora eller design. Vi kommer att bli omsprungna därför att andra länder snabbare förstår vad kunskap håller på att bli.

Det är först när vi tar den insikten på allvar som vi fullt ut kan ta tillvara den möjlighet som såväl Strannegård som IVA pekar på. För i den värld som nu växer fram i rasande fart behöver vi utveckla våra mänskliga förmågor att navigera i en tid av osäkerhet, tolka omvärlden och framför allt samarbeta brett för att kunna tackla vår tids stora utmaningar tillsammans.